När man gör illa sig eller skadar sig får man perspektiv på saker och ting. Man inser vad ´som egentligen är viktigt och det enda man önskar sig är att man ska slippa ha problem och krämpor i kroppen. Det är inte en miljon på banken eller en jordenrunt resa man önskar sig- det är bara en hel och frisk kropp. Alltför många av oss tar dock kroppen för givet, vi tror den ska fungera även om vi ibland misshandlar den på diverse olika sätt.
Som jag skrev förut så råkade jag halka i snön igår och sätta mig på rumpan. För några år sedan gjorde jag samma sak och då slutade det med en höftraktur som var det mest smärtsamma jag varit med om. Kunde varken gå, stå, sitta eller ligga.
Under dagen har jag dock inte känt av rumpan sÃ¥ mycket. Men när jag däremot kom till gymmet ikväll för att ta igen det där cardio passet som jag hoppade över igÃ¥r- ja dÃ¥ började höften knäppa pÃ¥ den sidan jag slagit i. Det bisarra är att jag precis när jag känner detta stÃ¥r pÃ¥ crossen och läser senaste nummret av Fitness magazine och där stÃ¥r det just om ”knäppande” höfter i samband med en artikell om funktionell träning.
Det kändes som att jag bara vill grina. Inte för att det gjorde ont utan för att jag blev så rädd för vad det kunde vara för skada jag dragit på mig. Eftersom jag har benskörhet ligger jag i riskzonen för att dra på mig frakturer och skador. Och nu vet jag inte riktigt vad det är som är galet i kroppen och det är en hemsk känsla.
Jag kan inte säga annat än att jag är så jäkla lessen att jag inte tagit hand om min kropp tidigare. Att jag inte gett skellettet de komponenter det behöver för att bli stark.
Vad ni än gör- ta hand om era kroppar och era skellett. Deffa inte ner er för mycket så ni tappar hormonproduktionen som i sin tur gör skellet starkt. NI ser inte skellett just nu och vet inte vilka konsekvenser dålig kosthållning, för låg fettprocent och för lite eller för mycket träning medför. Det kommer ni tyvärr dock få erfara senare i livet. Och jag kan säga er att det defenitivt inte är värt det!
FörstÃ¥r vad du menar… För lite mer än tvÃ¥ veckor sedan fick jag plötsligt ont i magen och försökte vila bort det men det blev bara värre och värre… Till slut Ã¥kte jag till akuten och det visade sig vara blindtarmen! Jag blev opererad och det har följts av tvÃ¥ deprimerande veckor. Hur hade jag kunnat stoppa detta?
Nu kan jag inte träna och jag känner mig för tillfället maktlös. Man får verkligen upp ögonen för hur viktigt det är att ta hand om kroppen! Nu när jag inte tränar får jag ex. problem med lederna och ont i kroppen.
Hoppas att det inte är något allvarligt med din höft, och gå till läkaren om du är orolig, bättre det än att oroa sig i onödan.
Vad tråkigt att höra att du mår dåligt. Jag förstår dig, det är lätt att man blir deprimerad när man inte får träna och inte mår bra i kroppen. Att ha hälsan är ju A och O för att kunna må bra när det gäller så mycket annat i livet. Jag tror ju inte att du hade kunnat göra något för att hindra blindtarmen, så försök att inte beskylla dig själv. Jag hoppas att det blir bättre för dig snart. Jag vet ju inte hur länge det tar för en sån operation att läka men du får föröska bita ihop och se fram emot den dagen då du får träna igen. Håller tummarna för dig och hoppas du får må bra snart igen
Jag opererades med ”vanligt” snitt sÃ¥ det är lite längre Ã¥terhämtning än efter en titthÃ¥lsop… Cirka 4-6 veckor innan magen tÃ¥ler full belastning. Jag tänkte faktiskt gÃ¥ till gymmet i slutet av nästa vecka och sätta mig pÃ¥ en cykel. MÃ¥ste röra pÃ¥ mig snart, mer än bara lÃ¥ngsamma promenader
Hoppas att du med mår bättre snart!
Det är riktigt roligt med prinsessan. Tänk så länge Victoria och Daniel har varit tvungna att vänta med att skaffa barn. Vi får hoppas att där blir ytterligare en prins eller prinsessa
Åh då förstår jag. Men vad skönt att det inte är någon bestående skada och att du snart får träna/jobba igen. Förstår att det kan vara frustrerande att inte få rör på sig, men då kommer det å andra sidan att bli extra roligt när du väl får göra det. Bara du lyssnar till kroppen så kan ju inte lite cykling skada
Ja vi får verkligen hoppas det blir fler barn nu när de väntat så länge. Tycker det var extra roligt att det blev en tjej. Har sett att det är vadslagning om vad flickan ska heta
Finaste Klara!
Jag förstar verkligen hur du känner dig. Stackare!
Och även fast det kan kännas övermänskligt svart, eller tom omöjligt, maste du försöka att inte lata rädslan ta överhanden.
Jag vet. Den kan vara riktigt förlamande.
Därför är det viktigt att du inte later den ta över.
Vila rumpan nagra dagar.
Skippa langa promenader och cardio för ett litet tag.
Finns ju massa annat du kan göra. Armar, rygg, mage etc…
Och varför inte ta ett besök pa sjukhuset för att försäkra dig om att allt är ok? Hmm?
Jag vet att det är jätteläskigt men (och det vet du ju med) är det hundra ganger bättre att veta än att ga runt och vara orolig.
Jag ska iallafall halla alla tummar och tar för att allt ska ga bra.
Du har ju sa rätt i det du skriver. INGENTING är viktigare än hälsan. Och om jag kunde skulle jag ge allt för att fa unga kvinnor att inse att rutor pa magen inte betyder ett dugg om det innebär att de beger sig i farozonen för ett skört skelett.
Inget vackert skal kan halla upp en skrumpen kärna!
Skickar sa manga viruella styrkekramar som det bara gar!!
Ah, btw. Bor i Paderborn. Nordvästra tyskland. Staden är ung. lika stor som Umea. Karnevalsfirandet är i vart ”län” rätt utbrett. Mest halligalli är det dock i städer som Köln och Düsseldorf.
Du har sÃ¥ rätt i det. Att lÃ¥ta rädslan ta över hand gör inget gott förutom att ge Ã¥ngest. Jag försöker att inte tänka alltför mycket pÃ¥ det. Men dte blir ju helt klart en tankeställare. Ã…ter igen. Tänk om nÃ¥gon hade kunnat säga till mig att det skulle bli sÃ¥ här dÃ¥ kanske jag hade insett allvaret och tagit hand om min kropp pÃ¥ ett bättre sätt. Men Ã¥ andra sidan vet jag ju att man varnade mig för benskörhet när jag blev sjuk. men dte kändes sÃ¥ overkligt, som att det ”händer inte mig”. Tänk vad oförnuftig man är ibland.
Ja det får nog bli lite mer styrka för överkroppen istället så rumpan får vila. Det kan ju faktiskt behövas då jag är rätt svag upptill
Jag har bara varit i norra Tyskland. Vi åkte på studieresa dit när jag läste en kurs i kulturgeografi på universitetet. Vi tog färja över till Sassnitz och sen var vi i Stralsund, Rostock och på ön Rugen. Det var både vackert ockh skrämmande där. En blandning av semester resort och sedan de gamla ruinerna från nazisterna Prora. Jag får rysningar i hela kroppen jag tänker på Prora. Stora övergivnad byggnader som bara står där och påminner om det förgågna. Men det var en lärorik resa och vi hann se mycket på några dagar. Nästa gång jag åker till Tyskland skulle jag dock vilja åka till Berlin eller södra TYskland.
Ja det ger en perspektiv på tillvaron (kroppen). Hoppas det inte är nåt allvarligt den här gången. Kram!
Tack för din omtanke
Åh, jag vet finaste Klara, det berör mig så mycket när jag läser om dig i det här inlägget.
Först självplågade jag min kropp med stress vilket jag har med mig än idag i mina muskler sedan övertränade jag mig och drog på mig en axelskada som aldrig blir sig helt lik igen. Allt för jag trodde jag var Stålkvinnan. Idag vet jag att min kropp är allergisk mot stress och att överträna är lika med en kropp som går sönder. Men jag visste inte det då och det gjorde inte du heller. Vi var allvarligt sjuka och förstod inte bättre eftersom vi var så uppslukade av vårt destruktiva sätt att leva. Klandra inte dig själv, det gör dig inte lycklig. Se bakåt men ta inte med dig känslan av skuld till dig själv in i ditt nya liv. Låt det vara och lev och lär på nytt.
Idag vet du och jag bättre så låt oss se till det istället. Det gör oss starkare och hundra gånger lyckligare.
Många kärleksfulla kramar till den finaste Klara på jorden
Åh dina ord värmer mig Malin. Du har helt rätt, det lönar sig inte att gräva ner sig i ångest och vånda för det som varit även om det är lätt att man hamnar i sånna tankar. Man kan ju ändå inte få det ogjort. Men det är som du säger- vi har lärt oss något på vägen och det är mycket värt i slutändan. Det känns som en tröst och trygghet att ha en vän som du som vet vad jag menar. Jag brukar tänka på dig när jag råkar stresa upp mig själv och när jag pressar mig att träna lite för mycket. Och då innfinner sig något slags lugn
Tack min vän